Nu börjar jag vänja mig vid att vara ledig. Idag var tredje morgonen jag kunde ligga kvar i sängen när sambon gick upp. Men det är inte en tjohoo-känsla att gå hemma hela dagarna, jag orkar ju inte så mycket. Men det viktigaste är egentligen att jag mentalt kan koppla av och det gör jag nu. Jag har stängt av jobbet och tänker mycket på mig själv, min älskade sambo, vår framtida familj och vad vi står inför. Det är en härlig känsla!
Jag går och undrar hur och när värkarbetet ska dra igång. Kommer vattnet gå, kommer jag få värkar och hur kommer det kännas? Kommer det ske när sambon är på jobbet så att jag måste ringa honom och säga "KOM HEM!" eller kommer det ske (som jag hört är vanligt) på kvällen eller natten? Kommer jag ha värkar länge innan vi kan åka in? Vi vet att jag ska ha tre värkar inom loppet av 10 minuter för att åka in och det kan ju ta lång tid innan jag har så täta värkar. Eller så drar inte värkarbetet igång alls. Jag går kanske över tiden och blir igångsatt... Eller så blir det på nåt helt annat sätt som jag inte ens kan förutspå nu.
Igår insåg jag vid halvfemtiden på eftermiddagen att jag inte känt bebisen på hela dagen. Inga sparkar eller rörelser som jag brukar känna. Jag är inte den nojjiga typen och ville inte vara orolig men tänkte ändå att detta kanske inte är bra. Jag buffade och knödde på magen för att få någon reaktion men det hände ingenting. När sambon strax senare kom hem gav jag honom en tom toarulle för att han skulle försöka lyssna efter hjärtljud. Han höll på länge, både med och utan toarullen och till sist hörde han de där snabba hjärtljuden som vi hört hos barnmorskan tidigare. En stund senare kände jag rörelser i magen men det var först senare på kvällen som de satte lite mer fart. Så skönt! Lyckotårar på min kind!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar