En vecka gick och jag var ivrig att komma hem och kolla brevlådan, men där fanns inget provsvar. Dagen efter var jag ännu ivrigare men inget då heller. Dag nio var jag övertygad om att vi skulle ha ett brev i lådan. Annars borde de ju ringt oss. Men inte heller den nionde dagen fick vi den post jag väntat på. Oron gnagde lite i mig. Jag ringde kliniken (i Lund) och frågade efter vårt provsvar. Jag fick då veta att provsvaret gått till remissinstans, alltså till sjukhuset i Halmstad. Kvinnan på kliniken visste inte varför men bad mig att inte oroa mig. Men det var precis det jag gjorde! Varför hade provsvaret gått till sjukhuset om nu allt var okej. Nä, nu växte oron och jag trodde jag skulle behöva vänta till nästa dag och ringa sjukhuset. Men inom bara några minuter ringde telefonen och det var kvinnan som utförde provet på mig som ringde. Hon frågade om jag hade tid att prata. Oj, nu hade jag hög puls! Klart jag hade tid! Tack och lov babblade hon inte på utan sa ganska omgående att provet var normalt. NORMALT!!! Vilket underbart ord att höra! Hon visste inte heller varför provsvaret kommit till dem och inte direkt hem till oss. Men så länge som allt var bra med vår lilla knodd brydde jag mig inte längre! Jag ringde sambon på jobbet och berättade med tårarna rinnandes nerför kinderna.
Genom att vi gjort fostervattenprov kunde vi också välja att få veta kön. Det ville jag absolut! När jag fick veta det började jag återigen böla, av lycka såklart. Nu känns vår lilla knodd mer verklig och vi kan prata med Emmie på ett bra sätt. Hon lär inte skvallra heller. Vi ska nämligen hålla det för oss själva, ett tag till :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar