Jag har en föreställning om ett speciellt telefonsamtal. På tredje och sista föräldragruppen uppmanade barnmorskan oss att ha en målbild i huvudet när vi kämpar oss igenom värkar och ska föda barn. En mental målbild som kan göra det lite lättare helt enkelt. Jag har en sån målbild och det är ett speciellt telefonsamtal. Det är samtalet jag ska ringa till mamma och pappa och berätta att de har blivit mormor och morfar. Och att kunna säga "Det blev en liten tjej!" eller "Det blev en liten kille!". Det vet vi ju inte ännu men pappa är säker på att det är en tjej så det ska bli kul att se om han kommer att ha rätt. En lycklig morfar kommer han att bli oavsett :) Sen har jag såklart andra målbilder också, att få barnet på bröstet, att lyckas med amningen, att få hoppa in i bilen som en familj och komma hem tillsammans, vi tre. Men det där samtalet är ändå något jag tänker på, nåt väldigt speciellt.
Ett annat samtal som jag sen länge hade föreställt mig var det då jag skulle berätta för mina föräldrar att de skulle bli mormor och morfar. Det blev tyvärr inte som jag tänkt mig. Fick veta att vi väntade barn bara några dagar innan de skulle åka iväg på tre veckors kryssning till Västindien och jag ville inte berätta så tidigt och inte heller ville jag berätta det på telefon. Så jag tänkte vänta och åka upp till Göteborg när de kommit hem och berätta då istället. Men strax efter att de åkt iväg på semester började jag må dåligt och blev halvtidssjukskriven. Och när man mår dåligt vill man helst ringa hem till sina föräldrar och berätta det men det kunde jag ju inte då. Den enda kontakt vi hade under deras semester var sporadiskt på sms och mail i och med att de var ute till havs mesta tiden. Jag låtsades att allt var bra här hemma fram tills sista dagen då jag skrev till mamma att jag låg hemma och var sjuk. Då kunde jag inte hålla mig längre, kände mig ynklig och ville att mamma skulle veta att jag inte mådde bra. När de sen kom hem pratade vi på telefon och mamma frågade hur jag mådde. Jag sa att jag inte alls mådde bra och att jag var sjukskriven på halvtid. Och då blev hon givetvis orolig och frågade varför och jag fick berätta att jag var gravid. Inte alls som jag tänkt mig att berätta det! Hon blev såklart glad över graviditeten men mindre glad när hon förstod hur jag mådde. Det var verkligen synd att jag inte kunde berätta det face to face och se båda deras miner. Men så kan det bli ibland, allt blir inte som man tänkt sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar