Magic moment

Igår kväll låg jag ensam i sängen och tittade på slutet av en gripande film. Sambon har fortfarande semester och är några dagar på föräldrarnas lantställe så jag var hemma själv men det var ganska skönt faktiskt. 

Bebisen sparkar regelbundet numera vilket känns betryggande men ibland lite obekvämt och märkligt. Men just igår kväll hände något som var magiskt för mig. 

Jag kände hur bebisen var vaken och rörde sig. Fascinerad tittade jag ner på magen och inväntade fler rörelser. Efter en stund känner och ser jag hur magen rör sig. Bebisen sparkar (eller vänder sig kanske?) livligt och min mage liksom böljar. Den rör sig fram och tillbaka åt olika håll, flera gånger. Det var en fantastisk upplevelse och jag tappade helt fokus på filmen. Det var första gången jag kände att bebisen verkligen var med mig. Att vi är tillsammans hela tiden och att jag inte är ensam även om jag faktiskt är det. 

Jag började gråta av lycka, eller snarare hulka. Och då kunde jag inte längre se magen röra sig för då hoppade den av mina hulkningar. Tårarna rann och jag kände ett så starkt band till vårt ofödda barn. 

Det känns nu som att jag gått in i en ny (mental) fas av graviditeten, en väldigt känslosam sådan och jag längtar allt mer till hen tittar ut. Detta är säkert något alla andra blivande mammor upplevt men det var första gången för mig. Så häftigt! Jag kände;

You and me kid!