Ny lunk

Sen ett par veckor tillbaka känns det som att vi kommit in i en ny lunk här hemma. Jag kan inte riktigt ta på vad det är som gör att det känns så men det är nog flera olika bitar. Emmie har vuxit och blivit mer bebis än bara en nyfödd och vi "känner" henne bättre. Hon ger oss respons och ler ofta så vi känner att hon trivs med oss :) Vi är mer säkra i vår föräldraroll och det gör att vardagen blir enklare. Denna nya vardag är jättemysig och jag får mer gjort när sambon är på jobbet än jag fick innan.

Fastän det snart gått fyra månader sen hon kom till oss ser jag henne som ett mirakel, varje dag. Tittar fortfarande på henne och förundras över hur vi förtjänat detta lilla underverk. En kompis frågade mig för ett tag sen om min lycka. Hon sa att jag beskrev den här första tiden med Emmie som så fantastisk. Hon undrade om det verkligen är så underbart varje dag. Och jag svarade henne att det faktiskt känns så. Vi skaffade inte barn, vi drömde om barn, hoppades att jag skulle kunna bli gravid och att det sen skulle gå hela vägen. Det är nog en anledning till att jag känner tacksamhet varje dag. Sen bidrar nog det faktum att Emmie är så "enkel" och "lätt". Hon är inte speciellt gnällig, sover bra på nätterna (och även på dagen), amningen går jättebra och sambon kan ge henne utpumpad mjölk om jag är iväg. Vi var inställda på en betydligt tuffare vardag än den vi fått. Så vi kan inte annat än njuta och vara tacksamma. Med vetskap om att det kan vända, hon kommer väl komma in i trotsåldern förr eller senare som alla barn. DET låter jobbigt! :)