Tankar och känslor inför igångsättning

Jaha, då ligger man här. Förhoppningsvis sista kvällen hemma utan bebis. Men vi vet inte säkert. Efter den s.k. överburenhetskontrollen imorgon kanske vi blir hemskickade för att istället få komma tillbaka på lördag. Den här förbaskade ovissheten har spelat oss spratt, gång på gång. I fyra veckor har vi varit redo nu, två veckor innan bf och två veckor efter. Det är mentalt påfrestande att få vänta så länge.

Något som känns ledsamt och faktiskt lite av en sorg är att vi har blivit snuvade på "överraskningen". Det här att värkarna kommer helt plötsligt eller att vattnet går. Jag hade föreställt mig att jag och sambon skulle jobba tillsammans med värkarna och ta tiden mellan dem och det skulle bli en så speciell grej för oss två. Att vi sen skulle åka till förlossningen, jag med värkar och sambon körandes försiktigt men ändå så snabbt han vågat. 

Detta var en av mina målbilder (delmål) och en annan har varit att ringa runt till våra närmaste när bebis väl var född och överraska dem. Men nu vet ju alla att det blir bebis i helgen. Visserligen vet de inte om det blir igångsättning imorgon eller på lördag, det vet ju inte ens vi än. Och hur lång tid förlossningen sen tar vet man ju inte heller. Tyvärr är risken för en lång och utdragen förlossning större vid igångsättning så det oroar mig också just nu. 

Såklart är det viktigaste att få en fin och frisk bebis vilket vi hoppas på mer än något annat. Men mina känslor är ändå dessa, jag är besviken över att bli igångsatt. Dessutom har jag nu varit hemma fyra veckor och tappat en del av den energi och gnista jag hade tidigare. Jag sover verkligen inte bra på nätterna och kroppen är oerhört klumpig och obekväm. 

Får se hur det blir med sömn inatt. Jag lär nog vara nervös och tankarna kommer nog snurra ordentligt. 

Det här lär bli mitt sista inlägg innan bebis och jag kan nog lova att nästa inlägg blir mycket mer positivt. Och då utlovas många bilder!