Svimfärdig

I helgen råkade jag ut för ett hastigt blodtrycksfall och var nära att svimma på spårvagnen. Det är tredje gången det händer mig under graviditeten och det är en smått obehaglig känsla.

I lördags var det en jättevarm dag i Göteborg och sambon skulle springa Göteborgsvarvet. Jag skulle tillsammans med mamma och pappa ta vagnen till Slottsskogen för att heja på sambon och ha en mysig picknick i solen. Det var knökat med folk på vagnen (såklart) och vi fick stå upp. Det gick ganska bra även om det var trångt och varmt. Men efter ett tag började jag känna att blodtrycket föll och jag fick hålla hårt i stången. Jag ville först inte säga nåt till mamma för jag tänkte att vi snart skulle av. Men till sist sa jag till henne att jag hade blodtrycksfall och jag började hänga med huvudet. Hon frågade om jag behövde sitta men jag sa att det gick bra. Hörde även någon annan som frågade om jag behövde sitta men jag sa att jag skulle av vid nästa hållplats. Men jag kände snabbt att jag mådde allt sämre och då hör jag någon annan som frågar hur jag mår och som helt plötsligt ropar "kan någon resa sig upp, här är en tjej som måste få sitta!". Då reagerar flera personer och en plats blir ledig alldeles intill där jag står. Jag sätter mig ner och mamma ger mig vatten (inser då att jag inte ätit och druckit på över fem timmar). Jag svettas otroligt och mamma stryker mig hela tiden på min svettiga rygg. Efter långt om länge kom vi av vagnen, det var kö in till hållplatsen pga alla som skulle av just där. Vagnarna var fulla av löpare som skulle till starten för varvet. Det var superskönt att komma ut i luften och vi började långsamt gå mot Slottskogssvallen. Då kommer den hjälpsamma kvinnan ikapp oss och frågar hur jag mår. Hon säger då att hon är barnmorska och att min kropp inte klarade av att pumpa runt allt blod i min kropp och att det var därför jag höll på att svimma. Så gullig människa! Hon var genuint oroad och ville verkligen hjälpa mig! Och det gjorde hon, hade jag inte fått sitta så är jag säker på att jag hade svimmat. Men jag ville inte besvära någon så därför ville jag inte be någon resa sig. Jag tänkte att de behövde sitta, de skulle ju snart ut och springa 2,1 mil. 

Mamma var också jättegullig och det kändes skönt att hon var hos mig. De tidigare gångerna jag råkat ut för detta har jag inte haft någon med mig. Nu känns det som att jag lärt mig en läxa och att jag måste våga säga till. Och jag måste försöka äta och dricka regelbundet - alltid.