Fastän det snart gått fyra månader sen hon kom till oss ser jag henne som ett mirakel, varje dag. Tittar fortfarande på henne och förundras över hur vi förtjänat detta lilla underverk. En kompis frågade mig för ett tag sen om min lycka. Hon sa att jag beskrev den här första tiden med Emmie som så fantastisk. Hon undrade om det verkligen är så underbart varje dag. Och jag svarade henne att det faktiskt känns så. Vi skaffade inte barn, vi drömde om barn, hoppades att jag skulle kunna bli gravid och att det sen skulle gå hela vägen. Det är nog en anledning till att jag känner tacksamhet varje dag. Sen bidrar nog det faktum att Emmie är så "enkel" och "lätt". Hon är inte speciellt gnällig, sover bra på nätterna (och även på dagen), amningen går jättebra och sambon kan ge henne utpumpad mjölk om jag är iväg. Vi var inställda på en betydligt tuffare vardag än den vi fått. Så vi kan inte annat än njuta och vara tacksamma. Med vetskap om att det kan vända, hon kommer väl komma in i trotsåldern förr eller senare som alla barn. DET låter jobbigt! :)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar